Francisco Goya
1746-1828
Goya is considered the 18th Century's foremost painter and etcher of Spanish culture, known for his realistic scenes of battles, bullfights and human corruption. Goya lived during a time of upheaval in Spain that included war with France, the Inquisition, the rule of Napoleon's brother, Joseph, as the King of Spain and, finally, the reign of the Spanish King Ferdinand VII. Experts proclaim these events -- and Goya's deafness as a result of an illness in 1793 -- as central to understanding Goya's work, which frequently depicts human misery in a satiric and sometimes nightmarish fashion. From the 1770s he was a royal court painter for Charles III and Charles IV, and when Bonaparte took the throne in 1809, Goya swore fealty to the new king. When the crown was restored to Spain's Ferdinand VII (1814), Goya, in spite of his earlier allegiance to the French king, was reinstated as royal painter. After 1824 he lived in self-imposed exile in Bordeaux until his death, reportedly because of political differences with Ferdinand. Over his long career he created hundreds of paintings, etchings, and lithographs, among them Maya Clothed and Maya Nude (1798-1800); Caprichos (1799-82); The Second of May 1808 and The Third of May 1808 (1814); Disasters of War (1810-20); and The Black Paintings (1820-23). Related Paintings of Francisco Goya :. | Maid combing a Young Woman-s Hair | Dona isabel cobos de porcel | Cannibals preparing their victims | Inquisition Scene | Bartolome Sureda y Miserol | Related Artists: tidemandTidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania.
Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger.
Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875).
Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79). Jacques Blanchard (1600 - 1638), also known as Jacques Blanchart, was a French baroque painter who was born in Paris. He was raised and taught by his uncle, the painter Nicolas Bollery (ca. 1560-1630). Jacques's brother and son, Jean-Baptiste Blanchard (after 1602-1665) and Gabriel Blanchard (1630-1704), respectively were also painters.
Jacques spent the years from 1624 to 1628 studying in Bologna and Venice. After briefly working in Turin at the court of the Charles Emmanuel I, Duke of Savoy (ca. 1628) he returned to France and set himself up in Paris in 1629. Jacques Blanchard is best known for his small religious and mythological paintings. He died in Paris in 1638. This painter should not be confused with the French sculptor of the same name who lived from 1634 to 1689.
Nothing seems to be known of his work before he left for Rome at the age of twenty-four. After two years he moved to Venice, where he remained for two more years. It was there that his style was formed. He then went to Turin, where he worked for the Dukes of Savoy, before returning to France 1628. It is from the brief but productive period after his return that all his dated works survive. They show him to stand quite apart from his contemporaries, not only in his painting style but also in his choice of sensual subject-matter, for example the Bacchanal at Nancy.
The chief influences were the sixteenth century painters, especially Titian and Tintoretto with their rich, warm colours, and Veronese, whose blond and silvery colour and limpid light he used most effectively in his small religious and mythological subjects. The several versions of Charity, depicted as a young woman with two or three children, are excellent examples of his tenderness of colour handling, and of a softness of sentiment nearer to the 18th than to the 17th century. Edmund George Warren,RI1834-1909
|
|
|